Det känns som att jag går lite i en spiral. Men jag vet oxå att det är en del av min terapi att ta upp all min "skit" till ytan. För när det väl kommer till kritan så är det inte min skit som gjort att flaggan höjdes redan -96 för mitt psykiska välmående. Och sen för att nämna att det står att XX och jag inte fullföljt våran terapi. Jag var 12år! Seriöst, varför ens formulera det på ett sånt sätt.
En annan tanke... Jag sålde majblomman när jag var liten för att rädda andra som var utsatta för liknande skit som jag. Vad säger det till ett barn att det har för värde? Jag kan ju berätta eftersom jag vet. NOLL! Du är värre än noll. En nolla finns iaf....
Jag vill vara som Janne Olofsson som är så vågad. Skälla, visa hela världen vad som faktiskt sker i detta land. Jag vill ställa politiker mot väggen och ta reda på hur de ska göra nu när de vill få mitt förtroende för VÅRA barn. Ta hand om era barn! Ta hand om andras barn och reagera om nåt är fel. Och glöm inte heller att AGERA. Stor skillnad där. Personligen fick jag bara det första... Vem minns inte fallet Louise? Men vem tänker på det ofta? Det tråkiga är att alla viktiga frågor glöms bort... Nån måste råka avslöja sig nästan för att barns situationer ska uppmärksammas på politisk nivå. SKÄRPNING!
Det är så mycket mer som gnager mig... Saker som jag vet jag har gjort rätt men jag vågar inte säga det till mer än de som står mig extremt nära... Jag har fått beröm, men ändå vågar jag itne. Om det ens kan låta vettigt?
Jag har även fått en sak sagt till mig ikväll ang om min situation och hur arg, besviken och ledsen jag känner mig på vårat "fint fungerande säkerhetsnät" som vi skryter om så mycket här i sverige. En stor komplimang från denna person. Jag klipper och klistrar...
"Tanken är ju trots allt att bara de som kan jobba skall göra det, så det är ju inget fel på så sätt att du inte jobbar.. Det är ju för riktiga "case", som dig, som man vill betala skatt för. Inte för fuskare, latmaskar, hells angels medlemmar som är "sjukskrivna" osv. Så jag tror inte folk _egentligen_ ser ser på dig, om de tänker efter."
Jag vet att jag är vuxen nu. Men jag har ett litet barn att ta hand om inom mig. Det som fick se sin mamma bli slängd, slagen, psykiskt torterad osv när jag själv på samma gång upplevde det... Hur förklarar jag det för det rädda lilla barnet i mig att allt kommer att bli bra? Jag jobbar på det. Men jag testar en ny metod för min familj. Jag byter alkohol mot terapi och känner all skit. Om ni visste hur jobbigt det var, men jag hoppas att det gör mig till en funktionell medmänniska. Och förhoppningsvis en god mor och hustru en vacker dag. Men för nu måste jag nog ta hand om det panikslagna barnet att ingen kommer komma och slå dig för nöjes skull, du måste aldrig igen frysa dig genom vintern utan en jacka, din kost består inte av chips och cola i perioder, det är ingen som talar om för dig hur värdelös du är och att ingen vill ha dig... Jag har mer än en hel del inom mig. Ändå tycks folk tro att de vet allt om mig och att jag är en lat jävel som bara vill ha bidrag. Fast jag tycker det bara blir mer och mer knapert för varje år som går. Men har jag tur höjs det med 50kr när jag fyller år, som det verkar göras ibland med ojämna intervaller. Jag sliter! Utan en semester varje sommar...
Mycket ilsk....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar