Jag har varit lite småduktig inför lucia och jul. Bakat lussekatter. Dock kom det in ett problem i bilden. Vi var nyss och storhandlade och det är som ett jävla tetris där inne nu. Det får bara inte plats mer skit! Så stackars oss... Vi måste äta upp allt. Jag som är saffransgalen och allt grinar inte för det =)
Kärestan min är lite sur för att jag har fått honom att gilla saffran. han är lite småsur ibland för att jag fått honom att gilla sånt han inte gillar egentligen. Typ bondomelett, hemmagjorda köttbullar osv. Vissa saker är inte hans grej. Men så kom jag in i bilden och så ändrade allt på sig. Jag tycker det är lite roligt. Jag förstår att inte alla orkar stå och göra köttbullar jämt, konstant och ständigt. Det gör inte jag heller. Ingen är perfekt helt enkelt. Men jag gillar inte köpeköttbullar (mer än mamma scans när de är kalla). Alla köttbullar är så förjordat sega. Det är som en läderbit. Jag älskar en saftig härlig hemmagjord bit. Funderar på att göra pannbiff eller Köttfärslimpa i veckan. Får se vad som händer och sker. Är ju mycket mer utöver de vanliga sysslorna just nu. Iom att julen kryper närmare och närmare.
Men min duktighet till trots kan jag inte komma undan det jag fasar för varje vinter. Min ledvärk. Den är värre i år än förra året. Dock inte lika farlig som ett annat år. Men nu börjar det snart bli outhärdligt. Jag blir lättare trött, lättare grinig men jag kan inte sova. Så det kan vara lite av ett helvete. Nu är ju ett till smärteproblem. En visdomstand som har krupit upp mer och mer. Men det ser ut som det har blivit ärrvävnad på kinden och att kinden växer ihop med tandköttet på fel ställe. Jag har konstant tokont. Kan inte äta allt och när jag äter nåt är det som att stå och retas med en kobra. Den hugger tillbaka tillslut... Så nu har jag två uppdrag att ta itu med när jag hinner med. Doktorn och tandläkaren. Vad ska man säga?
Men men... Jag drömmer än om en härlig jul med härligt innehåll. Det ska bli riktigt trevligt =)
söndag 13 december 2009
fredag 11 december 2009
Tiden går för fort... Ändå för långsamt...
Nu ligger jag i sängen och webbar på min sjukt sega laptop. Det är mycket tankar som flyter runt får jag erkänna. Men det är ju bara att vänta. Det är ju ändå en kommande jul som alla andra år. Jag tänker mycket på min mamma och min syster. Nästa höst hade hon blivit 10år. Vad gör ungar numera när de är tio. Jag vet ju att det inte är samma som när en annan var liten. Trots att det ändå är 16 års skillnad så går tiden och utveckligen mycket snabbare än när en annan var liten. När jag var tio, då hade jag ingen dator. Jag visste inte ens vad internet var. Jag satt hemma hos mormor och hennes man ibland och spelade lite olika spel som fanns i bios. Jag fick lära mig att hitta spelen den vägen. Det är ganska långt från bios-spel till world of warcraft som jag spelar idag... Men jag har iaf köpt en present till syrran och hennes tio-årsdag. Hon brukade få en stor nalle från ikea. Hon fick den av mig när hon föddes. Den var så stor så trots att hon var 13-månader när hon dog så hade hon inte hunnit växa ikapp den. Hon älskade den. Och musik. Det är så många tänk om när man förlorar någon som är så liten. Det är klart att det är många tänk om ang att jag förlorade min mamma med. Men det är ändå inte samma tänk om. Min syster var ändå den jag skulle följa och försvara mot all världens ondska. Dock kunde jag ju inte försvara henne den morgonen...
Många tycker det är pinsamt och besvärligt när man pratar om döden. För mig är det så förbaskat naturligt. Även om det är jobbigt vissa dagar och jag inte kan yttra ett ord om det. Men då är det för nära... Då är såret för öppet. Men jag har alltid haft en relation till döden. Min mamma var ofta ledsen över sin mormor. Hennes mormor dog samma år som jag föddes. Så vi pratade mycket om det. Vi stod ju varandra såpass nära att jag fick veta det mesta. Sedan -91 dog mammas morfar. Honom stod jag nära. Dock fick jag inte gå på hans begravning för min mormor ville inte att jag skulle se henne gråta. Jag minns att jag låg i hallen på dagis och var ledsen hela dagen. Ibland förstår barn mer än de vuxna tror... Jag har alltid pratat med honom, bubben. För många saker kunde jag inte prata med nån om när jag var mindre och han kunde ju inte säga nät. Men ändå finnas. Finns inte folk kvar så länge vi har dem i våra hjärtan?
Döden slog till igen sommaren -01 då två personer i alingsås blev påkörda av en tmmerlastbil. Jag har aldrig riktigt förstått vad som hände. Men Anna och Johan påverkade många den sommaren. Sedan kom den 11 oktober 2001 då min familj dog en tidig morgon i branden hemma. Orsaken är okänd men... Jag har mina tankar om det. Det krossade hela min värld på ett sätt många inte har förståelse för. Jag hade haft det jobbigt innan med mina föräldrar och den relationen. Inte för att jag var ett krångligt barn, tvärt om. De kunde bara inte hantera sina roller som föräldrar alla gånger. Och det klandrar jag dem inte för. Men är man 17år och har en mamma som är 34år och en syster på 13 månader förväntar man sig inte beskedet att man har förlorat dem båda för all framtid. Dessutom måste socialen informera när man är under 18år. Skitkass regel om ni frågar mig...
Sedan fick min mormors man cancer -03 och dog -04. Ett år längre än förväntat med den aggressiva och icke behandlingsbara han hade. Det tog hårt. Han var den mormor behövde. Hon blev sig aldrig lik efter att han dog. Mormor dog -08. Men mest av brustet hjärta tror jag.
Alla dessa släktingar ligger på en och samma plats. Jag går alltid och tänder ljus för alla sex. För alla har påverkat mig både positivt och negativt i mitt liv. Tom min mammas mormor som jag inte hade träffat. Men som jag blev jämförd med i mitt sätt att vara.
Det viktiga är nog att man pratar med sin familj och sin släkt om hur man vill ha det. Jag visste hur min mamma ville ha det. Och det är jag glad för. Hon fick ligga där resten av familjen låg. Det är inte farligt att tala om döden. Jag tror det är farligare att inte göra det. För när den dagen väl kommer, och det gör den för alla, då slipper man tänka "tänk om min kära inte ville ha det såhär".
Jag vet vad jag vill. Jag vill ligga på samma ställe som min mamma och syster. Helst i samma grav. Dock planerar jag inte att dö på en sjutusans massa år. Så jag kanske hinner ändra mig till att jag vill ligga på griftegården med min make? Jag vill bli kremerad. Att bli äten av maskar skrämmer mig. Jag vill inte att det ska vara ett tvång till "kalas" efter. Precis som min mamma inte ville det. Jag vill att folk kommer i sina bekvämaste kläder, hur slitna och håliga de än är. Inte sina finaste. För det är inte vad jag går ut på. Jag är en bekväm mysbyxmänniska. Med fårskinnstofflor... Jag vill ha en enkel begravning. Inte massa blommor. Ge mig dem när jag lever istället. Då kan jag njuta av dem. Eftersom de är en del av det levande och jag njuter av att leva (för det mesta iaf). Jag vill ha glad musik. Och jag vill ha en präst. Dock inte de mest sorgsna psalmer man kan hitta. Jag vill ha de som handlar om att man är värd nåt. Som min konfirmationssång. "Du vet väl om att du är värdefull? Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du". Folk får inte glömma att de är värdefulla. För annars lever de döda inte vidare...
Nej, jag tycker man ska lära sina barn om döden. Jag visste att den fanns och blev inte lika rädd för den som mina vänner. Som försvann när det var som jobbigast. Men antagligen visste inte de hur de skulle hantera en sörjande människa. Så de valde att inte hantera alls. Kanske de inte fått lära sig? Tror man om förälder måste ta tag i det. Hur obehagligt det än kan vara. Jag har förlorat alla de som stod mig nära. De som faktiskt har betytt nåt för mig och min utveckling. Jag har släktingar i livet. Inte några som jag har en regelbunden kontakt med. Inte ens alla jag har kontakt med alls. Men döden är en del av mitt liv varje dag. Jag tom dra ett "min mamma är död"-skämt med kärestan. Han förstår och skrattar. Han vet med när han ska hålla om mig när saknaden är för stor. Han vet att jag går sönder för en stund på insidan. Men så länge närheten finns är allt ändå ok i slutändan.
Nej, julen tar definitivt mycket på en när man tänker på de som inte finns kvar. Men, jag jobbar på och ser fram emot julen för första gången sedan jag var ca 6år. Framsteg kallas det =) Jag tror att jag kan påverka mitt nu. Jag vet att saker och ting blir vad man gör de till. Och det är vad jag satsar på nu. Sen har jag stor hjälp av kärestan med min inre problem. De man inte får tala om. De jag är ärlig om. Men så mycket är en del av livet. Och livet är en del av mig. Man får omfamna och acceptera det bäst man kan. Det gör iaf jag. Sen har jag upp och ner som alla andra här i världen. Som att jag inte kan sova... Som att mina leder håller på att ta kål på mig för tillfället (tror han snart tvingar iväg mig till doktorn). Men, det är små problem i det stora hela. För jag ska göra mitt liv till det bästa liv jag kan tänka mig. Även med mina erfarenheter. Kanske tom tack vare?
Många tycker det är pinsamt och besvärligt när man pratar om döden. För mig är det så förbaskat naturligt. Även om det är jobbigt vissa dagar och jag inte kan yttra ett ord om det. Men då är det för nära... Då är såret för öppet. Men jag har alltid haft en relation till döden. Min mamma var ofta ledsen över sin mormor. Hennes mormor dog samma år som jag föddes. Så vi pratade mycket om det. Vi stod ju varandra såpass nära att jag fick veta det mesta. Sedan -91 dog mammas morfar. Honom stod jag nära. Dock fick jag inte gå på hans begravning för min mormor ville inte att jag skulle se henne gråta. Jag minns att jag låg i hallen på dagis och var ledsen hela dagen. Ibland förstår barn mer än de vuxna tror... Jag har alltid pratat med honom, bubben. För många saker kunde jag inte prata med nån om när jag var mindre och han kunde ju inte säga nät. Men ändå finnas. Finns inte folk kvar så länge vi har dem i våra hjärtan?
Döden slog till igen sommaren -01 då två personer i alingsås blev påkörda av en tmmerlastbil. Jag har aldrig riktigt förstått vad som hände. Men Anna och Johan påverkade många den sommaren. Sedan kom den 11 oktober 2001 då min familj dog en tidig morgon i branden hemma. Orsaken är okänd men... Jag har mina tankar om det. Det krossade hela min värld på ett sätt många inte har förståelse för. Jag hade haft det jobbigt innan med mina föräldrar och den relationen. Inte för att jag var ett krångligt barn, tvärt om. De kunde bara inte hantera sina roller som föräldrar alla gånger. Och det klandrar jag dem inte för. Men är man 17år och har en mamma som är 34år och en syster på 13 månader förväntar man sig inte beskedet att man har förlorat dem båda för all framtid. Dessutom måste socialen informera när man är under 18år. Skitkass regel om ni frågar mig...
Sedan fick min mormors man cancer -03 och dog -04. Ett år längre än förväntat med den aggressiva och icke behandlingsbara han hade. Det tog hårt. Han var den mormor behövde. Hon blev sig aldrig lik efter att han dog. Mormor dog -08. Men mest av brustet hjärta tror jag.
Alla dessa släktingar ligger på en och samma plats. Jag går alltid och tänder ljus för alla sex. För alla har påverkat mig både positivt och negativt i mitt liv. Tom min mammas mormor som jag inte hade träffat. Men som jag blev jämförd med i mitt sätt att vara.
Det viktiga är nog att man pratar med sin familj och sin släkt om hur man vill ha det. Jag visste hur min mamma ville ha det. Och det är jag glad för. Hon fick ligga där resten av familjen låg. Det är inte farligt att tala om döden. Jag tror det är farligare att inte göra det. För när den dagen väl kommer, och det gör den för alla, då slipper man tänka "tänk om min kära inte ville ha det såhär".
Jag vet vad jag vill. Jag vill ligga på samma ställe som min mamma och syster. Helst i samma grav. Dock planerar jag inte att dö på en sjutusans massa år. Så jag kanske hinner ändra mig till att jag vill ligga på griftegården med min make? Jag vill bli kremerad. Att bli äten av maskar skrämmer mig. Jag vill inte att det ska vara ett tvång till "kalas" efter. Precis som min mamma inte ville det. Jag vill att folk kommer i sina bekvämaste kläder, hur slitna och håliga de än är. Inte sina finaste. För det är inte vad jag går ut på. Jag är en bekväm mysbyxmänniska. Med fårskinnstofflor... Jag vill ha en enkel begravning. Inte massa blommor. Ge mig dem när jag lever istället. Då kan jag njuta av dem. Eftersom de är en del av det levande och jag njuter av att leva (för det mesta iaf). Jag vill ha glad musik. Och jag vill ha en präst. Dock inte de mest sorgsna psalmer man kan hitta. Jag vill ha de som handlar om att man är värd nåt. Som min konfirmationssång. "Du vet väl om att du är värdefull? Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du". Folk får inte glömma att de är värdefulla. För annars lever de döda inte vidare...
Nej, jag tycker man ska lära sina barn om döden. Jag visste att den fanns och blev inte lika rädd för den som mina vänner. Som försvann när det var som jobbigast. Men antagligen visste inte de hur de skulle hantera en sörjande människa. Så de valde att inte hantera alls. Kanske de inte fått lära sig? Tror man om förälder måste ta tag i det. Hur obehagligt det än kan vara. Jag har förlorat alla de som stod mig nära. De som faktiskt har betytt nåt för mig och min utveckling. Jag har släktingar i livet. Inte några som jag har en regelbunden kontakt med. Inte ens alla jag har kontakt med alls. Men döden är en del av mitt liv varje dag. Jag tom dra ett "min mamma är död"-skämt med kärestan. Han förstår och skrattar. Han vet med när han ska hålla om mig när saknaden är för stor. Han vet att jag går sönder för en stund på insidan. Men så länge närheten finns är allt ändå ok i slutändan.
Nej, julen tar definitivt mycket på en när man tänker på de som inte finns kvar. Men, jag jobbar på och ser fram emot julen för första gången sedan jag var ca 6år. Framsteg kallas det =) Jag tror att jag kan påverka mitt nu. Jag vet att saker och ting blir vad man gör de till. Och det är vad jag satsar på nu. Sen har jag stor hjälp av kärestan med min inre problem. De man inte får tala om. De jag är ärlig om. Men så mycket är en del av livet. Och livet är en del av mig. Man får omfamna och acceptera det bäst man kan. Det gör iaf jag. Sen har jag upp och ner som alla andra här i världen. Som att jag inte kan sova... Som att mina leder håller på att ta kål på mig för tillfället (tror han snart tvingar iväg mig till doktorn). Men, det är små problem i det stora hela. För jag ska göra mitt liv till det bästa liv jag kan tänka mig. Även med mina erfarenheter. Kanske tom tack vare?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)