Väntan

Jag sitter nu och väntar på att det ska blippa till på mina main notifyer. Jag vet ju inte vad min pappa kommer säga till mig. Så just nu är det bra vänta vänta och åter vänta. Ja vet ju inte ens vilken tid! Det är dock en positiv sak att jag faktiskt ska få svar. Jag vet ju inte hur det kommer att se ut bara... Men men... Tills nattens mediciner har gått ur kroppen ska ajg iaf bara ligga och titta på doumentärer på min favoritsda. Hoppas det sker nåt idag. Annars har jag bara möte kl 22 idag....

Att ta itu med saker

Jag har funnit att jag det senaste har varit tvungen att ta itu med en hel del jobbiga saker. Kroppen har bråkat som en galning med mig. Tre veckors huvudvärk, magen kan flippa åt vilket håll som helst, jag drömmer en massa skit när jag väl sover... Ddet är inte så lajbans alla dagar kan jag lova. Men jag har iaf bestämt mig för att jobba hårdare än någonsin på att inte låta det negativa vinna. Jag hade gett upp för länge sedan om det inte vore för att jag hatar att ge upp. Jag kan ge upp en liten stund men sedan kan jag inte låta bli att försöka fixa igen. Hanen min vet mycket väl hur denna lilla hona fungerar så han låter mig bryta ihop och komma igen....

Jag har nu kommit igen såpass mycket att jag tagit mod till mig att skriva till min pappa och fråga om vad som hände mig när jag var liten. Jag fick svar sent på kvällen samma dag som jag skrivit och frågat. Han tackade för mina fina ord och bad att fundera tills på lördag. Så nu kan inte lördag komma fort nog. Jag försöker distrahera mig med annat men det är inte så lätt alla gånger. Jag är på en annan planet just nu.

Nu är det iaf snart helg. Snart är det bara fredagsmys kvar tills jag har mitt mail i lådan. Så jag tänkte vi skulle dra iväg som tänkt på spelet och sedan kanske vi kan umgås lite och spela kort eller nåt och bara prata. Han är duktig på det viset att han alltid vet vad han ska säga för att lugna en. Inte en sekund behöver jag känna mig ensam på vägen. Även om han inte kan vara där alla gånger (ibland dyker viktigare saker upp). Jag inser iaf att jag har tur att jag har det så tryggt och bra när jag är och petar i gamla infekterade sår. Det är behövligt. Även mycketlugn och ro. Inte alltid så lätt dock när man har en katt som spyr som den ibland... Igår spydde hon över mitt tangentbord... Lätt att tappa tålamodet då som nyvaken kan jag lova! Men men... Jag går undan och andas =P

Jag tror det är dags för mig att superbestämma mig för vad jag tycker i valet. jobbigt bara att alla ska vara så.... fulla av lögner? vem förstör minst? Just nu kan jag inte känna att så många jobbar för mina intressen... Men men... Politik, det kommer nog vara den evigt olösta gåtan!

Extremt känslosamt nu

Det känns som att jag går lite i en spiral. Men jag vet oxå att det är en del av min terapi att ta upp all min "skit" till ytan. För när det väl kommer till kritan så är det inte min skit som gjort att flaggan höjdes redan -96 för mitt psykiska välmående. Och sen för att nämna att det står att XX och jag inte fullföljt våran terapi. Jag var 12år! Seriöst, varför ens formulera det på ett sånt sätt.

En annan tanke... Jag sålde majblomman när jag var liten för att rädda andra som var utsatta för liknande skit som jag. Vad säger det till ett barn att det har för värde? Jag kan ju berätta eftersom jag vet. NOLL! Du är värre än noll. En nolla finns iaf....

Jag vill vara som Janne Olofsson som är så vågad. Skälla, visa hela världen vad som faktiskt sker i detta land. Jag vill ställa politiker mot väggen och ta reda på hur de ska göra nu när de vill få mitt förtroende för VÅRA barn. Ta hand om era barn! Ta hand om andras barn och reagera om nåt är fel. Och glöm inte heller att AGERA. Stor skillnad där. Personligen fick jag bara det första... Vem minns inte fallet Louise? Men vem tänker på det ofta? Det tråkiga är att alla viktiga frågor glöms bort... Nån måste råka avslöja sig nästan för att barns situationer ska uppmärksammas på politisk nivå. SKÄRPNING!

Det är så mycket mer som gnager mig... Saker som jag vet jag har gjort rätt men jag vågar inte säga det till mer än de som står mig extremt nära... Jag har fått beröm, men ändå vågar jag itne. Om det ens kan låta vettigt?

Jag har även fått en sak sagt till mig ikväll ang om min situation och hur arg, besviken och ledsen jag känner mig på vårat "fint fungerande säkerhetsnät" som vi skryter om så mycket här i sverige. En stor komplimang från denna person. Jag klipper och klistrar...

"Tanken är ju trots allt att bara de som kan jobba skall göra det, så det är ju inget fel på så sätt att du inte jobbar.. Det är ju för riktiga "case", som dig, som man vill betala skatt för. Inte för fuskare, latmaskar, hells angels medlemmar som är "sjukskrivna" osv. Så jag tror inte folk _egentligen_ ser ser på dig, om de tänker efter."

Jag vet att jag är vuxen nu. Men jag har ett litet barn att ta hand om inom mig. Det som fick se sin mamma bli slängd, slagen, psykiskt torterad osv när jag själv på samma gång upplevde det... Hur förklarar jag det för det rädda lilla barnet i mig att allt kommer att bli bra? Jag jobbar på det. Men jag testar en ny metod för min familj. Jag byter alkohol mot terapi och känner all skit. Om ni visste hur jobbigt det var, men jag hoppas att det gör mig till en funktionell medmänniska. Och förhoppningsvis en god mor och hustru en vacker dag. Men för nu måste jag nog ta hand om det panikslagna barnet att ingen kommer komma och slå dig för nöjes skull, du måste aldrig igen frysa dig genom vintern utan en jacka, din kost består inte av chips och cola i perioder, det är ingen som talar om för dig hur värdelös du är och att ingen vill ha dig... Jag har mer än en hel del inom mig. Ändå tycks folk tro att de vet allt om mig och att jag är en lat jävel som bara vill ha bidrag. Fast jag tycker det bara blir mer och mer knapert för varje år som går. Men har jag tur höjs det med 50kr när jag fyller år, som det verkar göras ibland med ojämna intervaller. Jag sliter! Utan en semester varje sommar...

Mycket ilsk....