tisdag 28 december 2010

Tidsbrist?

Det händer hela tiden en jäkla massa känns det som. Jag fick svar på mina cellprover att jag hade haft medelsvåra förändringar. Det kom tillbaka ett härligt svar där det stod att andra provet såg normalt ut. Man vill helst inte komma till andra provet för det gjorde ont kan jag lova... Men 8 månader sen vill de ha tillbaka mig. Jag fick gjort en finnålsbiopsi på skäldkörteln. Allt jag vet är att det är struma och de tar mera prover. Men ingen läkare verkar vara den osm ska prata med mig och förklara vad det är. Inte lite lustigt? Nej, inte spec lustigt att stå som ett fån och undra varför de sticker en gång på gång. men jag har gjort mitt ansikte känt hos flickorna på labb. De är alltid trevliga och förklarar bättre än läkarna (kanske inte så svårt eftersom de inte förklarar nåt alls).

Julen har varit lugn och mysig. Vi har gjort monsterröj och fixcat allt sånt som man inte fixar så många ggr om året. Allt för att få slappa med gott samvete. Nu ser det ut lite som kriget här igen så Imorgon ska vi ta det som blivit och stör och få det fint inför nyår. Jag kan inte förstå att det snart är ett nytt år. Man säger det varje år, men jag känner så varje år med. Precis lagom till jul då man vant sig vad det är för år så ska det helt plötsligt bli ett nytt år. Jag ser nog fram emot det lite. Jag hoppas på att de fixar problemen med sköldkörteln. Hade varit skönt om det blev gjort innan jag är helt flinits =S Sen är det våran första årsdag eg. Våran förlovningsdag =) Det är i början av året... För ett år sedan såg mycket annorlunda ut. Jag får erkänna att allt som har hänt i år som varit negativt har till mestadels löst sig till att vara det bästa. Det finns alltid två sidor av ett mynt och ibland behöver man leta rätt länge för att hitta den andra sidan....

På nyår ska jag göra nåt påhittat av mig. Till middag ska vi käka lövbit som är kryddat med lite grillkrydda, strödd hackad vitlök och så en skiva ost på. Rulla ihop och fäst med tandpetare. Lövbit a la vitlöksost? Till det pommes och kall bea. Till efterrätt blir det cookiesmousse som vi gör själva. Lite vitt sött vin under kvällen och lite film tror jag blir ett perfekt nytt år!

God fortsättning och ett gott nytt år =)

onsdag 10 november 2010

Fjädern blev en höna. Sedan skulle fågeln gömmas och kvar skulle bara en fjäder vara...

Det har varit en kaotisk tid. Det hela började eg när min faster hörde av sig på en onsdag och undrade om vi ville komma till farfar den helgen och fira att han fyller 70år. Jag hann inte mer än säga färdigt det innan han sa att det är klart vi ska dit. Så då bestämdes det. Nervöst för mig eftersom jag faktiskt inte har så bra kontakt med pappas sida. Jag har nog inte träffat min farfar på över 10år! Så det var enormt och sedan presentera den person jag älskar mest och har framtidsplaner med. På tordagen får han ett samtal. Det är en person som undrar om han kan passa. Han sa att idag kan jag, men imorgon kan jag inte (då skulle vi ut och tokjaga present, han var tvungen att klippa sig mm). Då blev det liv i luckan i luren. Kontakten skulle minsann brytas, och allt blev väldigt dramatiskt. Facebook vänskap avslutades med oss båda och brev som innehöll påståenden om att han har blivit en sämre människa sedan han träffade mig. Jag verkar vara det jag misstänkt hela tiden, inte så önskvärd i familjen av denna person. Ja, detta handlar alltså inte om ett avundsjukt ex... Detta är heller inte första gången det händer heller, men denna gången blev det lite för mycket påhopp på oss som personer. Jag flög i taket över att han förolämpades och han flög i taket av att jag förolämpades. Vi är båda rätt känsliga åt den andra. Kan det vara en del av att vi aldrig bråkar? Vi vill skydda varandra från allt det dumma? I kombination med att vi tycker så lika och tar saker innan det blir en grej av det?


Vi åkte iaf till farfar och firade honom. Min faster är gravid så det var jättekul att se henne. Jag gillade hennes kille med. Han verkade vara en kille med fötterna på jorden med lite humor i sig =) Farfar hade fått vitare hår och kanske nån rynka till. Annars var det samma goa farfar! Min farbror kände inte ens igen mig först. Var roligt när han utbrast mitt namn, ett stort leende och en varm kram. Jag fick ju säga det att jo, jag har vuxit upp jag med =) Och två av mina kusiner kom. En är jag kompis med på facebook. Hans syster har jag inte sett sedan det gick att bära på henne. Och mina syskon fick jag se med. De verkar ändå ha blivit lugna fina barn som älskar djur (vilket säkert irriterar pappa lite. Han är inte så djurkär. Mest rädd) Och pappas fru hade inte heller åldrats nåt. Jösses vad läskigt det är... Och pappa hade blivit så tunn! Men jag fick senare veta att han orienterar mycket och ska bla köra vasaloppet. Go pappsen! Detta betyder att jag måste upp den morgonen ;) Och farfars fru försökte som vanligt tvångsmata alla till bristningsgränsen. Hon blev dock impad över att han hjälpte till att plocka undan och så. Hon får ju aldrig nån sån hjälp annars. Det var faktiskt väldigt trevligt att vara där. Och hans farbror tog hand om katten den dagen (vi ville inte lämna henne ensam när hon var sjuk) och var inte så stöddig föränns vi kom dit. Söta lilla katt =)

Men ang första stycket... Nu har denna person börjat höra av sig igen till honom. Vilket på ett sätt säkert känns skönt (han har lidit) men på ett annat sätt gjorde honom förbannad. Personen erkände att h*n inte kunde förstå att han inte kan komma över det bara sådär när h*n sagt förlåt. H*n har gått till personangrepp och sen förväntar sig att allt ska vara bra. Det blev lite mycket det samtalet... Jag tror vi båda reagerade starkt denna gången på vad h*n sa. Vi vet båda hur han var innan han träffade mig. Vi berättade detta för en nära vän till oss och våran vän bara skrattade åt det påståendet. Så ofta som jag har fått höra av folk vilken bättre och lugnare person han har varit sedan han träffade mig så börjar jag personligen undra. Jag har tom varit tvungen att ta upp det med min psykolog för att få lite förståelse. Men jag fick iaf veta att det är ett tecken på bristande empati och oförmåga att sätta sig in i andras situation där allt bara kretsar runt en själv. För andra dagen han inte kunde passa så kunde ju en annan person göra det. Och man måste ju förstå att folk har rätt att leva sitt eget liv? Eller?

Jag är nog mest upprörd då det är en typ av relation som jag har gått miste om. Vi har ofta ändrat våra planer då h*n har behövt hjälp. Nu kunde vi för ovanlighetens skull inte göra det, och då ska han bli straffad genom att en sån viktig relation ska tas bort. Mig har h*n ingen hållhake på. Men det har h*n på honom. Jag tycker inte det är rätt beteende att ha. Tyvärr så blir det till att utesluta denna person ur viktiga saker ur våra liv. Vårt framtida bröllop, ev barn tillåter jag inte nära en sån ostabil människa (jag måste ju skydda dem i utvecklingen) och alla andra stora tillfällen som kan tänkas hända. Jag tycker det är hemskt. Sista jag hade velat. Men jag har principer och till skillnad från alla andra som tar skit på skit på skit så står jag upp för mig själv och stöttar honom i vilka beslut han än tar. Men mig behandlar man inte så och ska tro att man har en självklar plats sedan. Har man så svårt att kontrollera sig att man ställer till det för sig är det inte upp till andra att bara stå ut med det, då får man ju söka hjälp för den biten.

Vi pratar inte om det med andra så... Det är redan så mycket prat om denna personen på stan. Det räcker nu. Jag vill inte involvera mig själv i det eller försöka nå ett mål som inte går att nå. Jag har så mycket annat jag kan lägga min lilla energi som jag har på. Jag är ledsen över att min älskling ska må såhär. Magsåret tycks inte bli bättre av detta direkt och han mår ofta fysiskt dåligt. Varför ska det bli så stort bara för att man inte har möjlighet att hjälpa till en enda gång? Fortfarande svårt att förstå asså...

lördag 18 september 2010

Väntan

Jag sitter nu och väntar på att det ska blippa till på mina main notifyer. Jag vet ju inte vad min pappa kommer säga till mig. Så just nu är det bra vänta vänta och åter vänta. Ja vet ju inte ens vilken tid! Det är dock en positiv sak att jag faktiskt ska få svar. Jag vet ju inte hur det kommer att se ut bara... Men men... Tills nattens mediciner har gått ur kroppen ska ajg iaf bara ligga och titta på doumentärer på min favoritsda. Hoppas det sker nåt idag. Annars har jag bara möte kl 22 idag....

fredag 17 september 2010

Att ta itu med saker

Jag har funnit att jag det senaste har varit tvungen att ta itu med en hel del jobbiga saker. Kroppen har bråkat som en galning med mig. Tre veckors huvudvärk, magen kan flippa åt vilket håll som helst, jag drömmer en massa skit när jag väl sover... Ddet är inte så lajbans alla dagar kan jag lova. Men jag har iaf bestämt mig för att jobba hårdare än någonsin på att inte låta det negativa vinna. Jag hade gett upp för länge sedan om det inte vore för att jag hatar att ge upp. Jag kan ge upp en liten stund men sedan kan jag inte låta bli att försöka fixa igen. Hanen min vet mycket väl hur denna lilla hona fungerar så han låter mig bryta ihop och komma igen....

Jag har nu kommit igen såpass mycket att jag tagit mod till mig att skriva till min pappa och fråga om vad som hände mig när jag var liten. Jag fick svar sent på kvällen samma dag som jag skrivit och frågat. Han tackade för mina fina ord och bad att fundera tills på lördag. Så nu kan inte lördag komma fort nog. Jag försöker distrahera mig med annat men det är inte så lätt alla gånger. Jag är på en annan planet just nu.

Nu är det iaf snart helg. Snart är det bara fredagsmys kvar tills jag har mitt mail i lådan. Så jag tänkte vi skulle dra iväg som tänkt på spelet och sedan kanske vi kan umgås lite och spela kort eller nåt och bara prata. Han är duktig på det viset att han alltid vet vad han ska säga för att lugna en. Inte en sekund behöver jag känna mig ensam på vägen. Även om han inte kan vara där alla gånger (ibland dyker viktigare saker upp). Jag inser iaf att jag har tur att jag har det så tryggt och bra när jag är och petar i gamla infekterade sår. Det är behövligt. Även mycketlugn och ro. Inte alltid så lätt dock när man har en katt som spyr som den ibland... Igår spydde hon över mitt tangentbord... Lätt att tappa tålamodet då som nyvaken kan jag lova! Men men... Jag går undan och andas =P

Jag tror det är dags för mig att superbestämma mig för vad jag tycker i valet. jobbigt bara att alla ska vara så.... fulla av lögner? vem förstör minst? Just nu kan jag inte känna att så många jobbar för mina intressen... Men men... Politik, det kommer nog vara den evigt olösta gåtan!

lördag 11 september 2010

Extremt känslosamt nu

Det känns som att jag går lite i en spiral. Men jag vet oxå att det är en del av min terapi att ta upp all min "skit" till ytan. För när det väl kommer till kritan så är det inte min skit som gjort att flaggan höjdes redan -96 för mitt psykiska välmående. Och sen för att nämna att det står att XX och jag inte fullföljt våran terapi. Jag var 12år! Seriöst, varför ens formulera det på ett sånt sätt.

En annan tanke... Jag sålde majblomman när jag var liten för att rädda andra som var utsatta för liknande skit som jag. Vad säger det till ett barn att det har för värde? Jag kan ju berätta eftersom jag vet. NOLL! Du är värre än noll. En nolla finns iaf....

Jag vill vara som Janne Olofsson som är så vågad. Skälla, visa hela världen vad som faktiskt sker i detta land. Jag vill ställa politiker mot väggen och ta reda på hur de ska göra nu när de vill få mitt förtroende för VÅRA barn. Ta hand om era barn! Ta hand om andras barn och reagera om nåt är fel. Och glöm inte heller att AGERA. Stor skillnad där. Personligen fick jag bara det första... Vem minns inte fallet Louise? Men vem tänker på det ofta? Det tråkiga är att alla viktiga frågor glöms bort... Nån måste råka avslöja sig nästan för att barns situationer ska uppmärksammas på politisk nivå. SKÄRPNING!

Det är så mycket mer som gnager mig... Saker som jag vet jag har gjort rätt men jag vågar inte säga det till mer än de som står mig extremt nära... Jag har fått beröm, men ändå vågar jag itne. Om det ens kan låta vettigt?

Jag har även fått en sak sagt till mig ikväll ang om min situation och hur arg, besviken och ledsen jag känner mig på vårat "fint fungerande säkerhetsnät" som vi skryter om så mycket här i sverige. En stor komplimang från denna person. Jag klipper och klistrar...

"Tanken är ju trots allt att bara de som kan jobba skall göra det, så det är ju inget fel på så sätt att du inte jobbar.. Det är ju för riktiga "case", som dig, som man vill betala skatt för. Inte för fuskare, latmaskar, hells angels medlemmar som är "sjukskrivna" osv. Så jag tror inte folk _egentligen_ ser ser på dig, om de tänker efter."

Jag vet att jag är vuxen nu. Men jag har ett litet barn att ta hand om inom mig. Det som fick se sin mamma bli slängd, slagen, psykiskt torterad osv när jag själv på samma gång upplevde det... Hur förklarar jag det för det rädda lilla barnet i mig att allt kommer att bli bra? Jag jobbar på det. Men jag testar en ny metod för min familj. Jag byter alkohol mot terapi och känner all skit. Om ni visste hur jobbigt det var, men jag hoppas att det gör mig till en funktionell medmänniska. Och förhoppningsvis en god mor och hustru en vacker dag. Men för nu måste jag nog ta hand om det panikslagna barnet att ingen kommer komma och slå dig för nöjes skull, du måste aldrig igen frysa dig genom vintern utan en jacka, din kost består inte av chips och cola i perioder, det är ingen som talar om för dig hur värdelös du är och att ingen vill ha dig... Jag har mer än en hel del inom mig. Ändå tycks folk tro att de vet allt om mig och att jag är en lat jävel som bara vill ha bidrag. Fast jag tycker det bara blir mer och mer knapert för varje år som går. Men har jag tur höjs det med 50kr när jag fyller år, som det verkar göras ibland med ojämna intervaller. Jag sliter! Utan en semester varje sommar...

Mycket ilsk....

onsdag 30 juni 2010

Det förflutna har gjort min kropp sjuk

Jag var tvungen att gå till läkaren. Min mage har inte alls varit bra det senaste. Iaf, nu har jag ibs. Det betyder att magen inte jobbar som den ska och kosten är A och O för mig nu. Men nu har jag även diskuterat med läkaren vad det kan ha varit som gjort att min mage flippat över...

När jag var liten blev jag tvingad att försöka äta en massa saker som tex tabasco, pirri pirri, lever, hjärta..... you name it som ungar inte brukar gilla och det var vad jag fick. Jag har aldrig varit bra på att äta stark mat eller inälvsmat... Det var dock den maten jag fick som skulle ätas. Men jag försökte slänga i blomkrukor etc... Så ofta la jag mig hungrig. Hon sa att en missskött mage som barn kan leda till att man utvecklar ibs....

Så nu sitter jag här med alla min känslor jag itne riktigt vet vart jag ska göra av. Jag är ledsen, besviken, arg.... Var för skyddade de mig inte? Det är ju det föräldrar och alla vuxna är till för. Uttrycket "det tar en hel by att uppfostra ett barn" känns mer verklig. Min "by" tog inte hand om mig. Nu får jag ta straffet...

Vem det var som torterade mig på detta viset spelar eg inte så stor roll. Det var inte mina egna föräldrar, men en som skulle vara som en extra förälder för mig. Men jag är så ledsen för att jag itne togs ut ur den situationen. Jag tror att vuxna i min omgivning var rädda för allt liv som skulle bli. Men är det verkligen det viktigaste? Jag har anmält en person som står mig jättenära för vanvård av ett barn. Varför? Jag kan inte sitta och se på när ett barn mår dåligt och får uppleva saker jag själv vet är riktigt jobbiga. När inte personer klarar av att ta det ansvaret MÅSTE andra gripa in. Och det är i första hand för barnets skull men i andra hand så måste den vuxna som inte klarar sitt ansvar få hjälp. Om den vuxna får hjälp med det som är problematiskt så de kan ta sitt ansvar, då kan man även börja skapa en normal miljö för barnet.

Det är mycket känslor just nu... Jag måste ändra mina kostvanor nåt enormt. Tänka än mer på vad jag äter osv... Det räckte inte med allt annat som jag redan måste undvika =/

Men men.... Det är bara att bryta ihop och komma igen!

torsdag 6 maj 2010

Bemötande

Idag var det en jobbig dag hos psykologen. Vi pratade lite om framtiden iom att försäkringskassan ringde igår. Jag har ju utnyttjat alla mina 18 månader enligt de nya reglerna men tydligen så ska jag få ersättning men min arbetsförmåga ska testas osv. Hur som helst bröt jag ihop hos psykologen en sväng...

Jag vill så mycket. Men jag kan inte hitta balansen i hur mycket jag orkar innan jag mår dåligt. Ofta över jag på tills jag sitter ner och gråter och inte orkar röra mig en centimeter. Så är det. Jag hatar det mer än nåt.

När jag träffar folk för första gången så brukar man börja med att fråga vad den andre heter (inbillar mig att det händer de flesta). Andra frågan brukar vara den jag fasar för mest. "Vad sysslar du med?" eller "vad jobbar du med?". Jag brukar svara att jag har aktivitetsersättning. Ingen vet vd det är. Så då får jag förklara att politikerna har gett förtidspensionär ett nytt och finare ord. Då ser man hur folk ryggar tillbaka, synar en som person och tänker hon är en "såndär". Hela attityden ändras. Tonläge, kroppshållning,intresse... I den andra personens ögon är du helt plötsligt inte värd så mycket. Som "idiotisk misslyckad snyltare" så får man dra sig undan och sätta sig i ett hörn och hoppas att man inte syns. Har jag tur så är det någon som undrar varför jag har det som jag har det. Det lättaste är att berätta att jag förlorade min familj i en olycka. Problemet är att det är inte hela sanningen. Från att jag var 3år, tills jag var ca 12år fick jag höra från en person som ska skydda mig att jag var värdelös, ingen vill ha nån som är så äcklig som jag osv... Jag fick vissa ggr inte ens äta vid ett vanligt matbord! Jag fick sitta i badkaret.... Fick jag sitta vid matbordet fick jag inte gå på toa. Hur svårt det är var att äta pirri pirri och tabasco som var i maten. Hur det än brände skulle det ner i min mage innan jag fick gå på toa. Kissar du ner dig får du sitta i det. Så var mitt liv dagligen i så många år. Vad gjorde dina föräldrar när du var i den åldern? Min mamma kunde inte skydda mig. Hon tog inte mig ur den situationen. Vad skulle du göra om det var du?

Jag blev psykiskt och fysiskt misshandlad. Det jag tog upp nu var bara ett "lätt exempel". Det som inte är så viktigt. Det finns större saker. Värre händelser. Men inget jag är beredd på att dela med mig av till hela världen. Kanske jag en vacker dag kan sluta skämmas för vad andra har gjort MOT mig som barn. Den tiden i mitt liv då andra borde ha funnits där för mig. Men kanske det är så, det JAG ser är det enda som existerar?

Jag känner mer än en person som har en fruktansvärt dålig känsla över hur man sätter sig in i en annan persons situation. "Psykiska problem är nåt nytt" Det är ju inte det... Det är bara nytt att vi får vara ute i samhället! Jag vet att jag är en person med mycket empati. Ibland för mycket. Det utnyttjar folk gärna.

Ibland önskar jag att jag kunde berätta hela min historia för vem som helst. Men just nu känner jag att jag inte kan det... Jag orkar itne kämpa utanför mitt eget huvud. Den kampen är viktigast just nu. Jag lever på lånad tid, jag skulle eg varit död redan som barn. som femåring får jag stå och kämpa för mitt liv. För att mina handleder inte ska skäras av så att jag dör... Vad gjorde du när du var fem år? Vad gör dina barn?

söndag 21 mars 2010

Inte så bra....

Det går inte så bra för mig just nu. Mår som en sopa =/ Ibland undrar jag vad det ska bli av mig....

onsdag 3 mars 2010

Snabb tanke

Är jag konstig som har en dröm om att få hjälpa till att dela ut mat vid jul till hemlösa? Att få ge lite kärlek tillbaka utan att kräva mer än mätta magar? Är jag konstig som mår dåligt och får kväva gråten när jag ser nån som är hemlös? Är jag konstig som tycker att jag inte kan döma deras situation när jag inte vet varför de har hamnat där? Är jag en konstig människa för att jag är uppfostrad till att ha empati och dela med mig av det jag har?

I så fall är jag glad för att jag är en konstig människa!

Jag bloggar för dåligt

Jag måste erkänna att jag bloggar för dåligt. Jag vet inte varför. Kanske är det mitt behov av privatliv? När man lägger upp sig på nätet via en blogg så är man allt annat än privat. Jag önskar att jag kunde vara helt öppen om allt. Problemet är ju att nån alltid kommer i kläm då. Om jag säger vad jag verkligen tycker...

Det har hänt en hel del bra saker det senaste. jag är numera förlovad =) Det var inte en romantisk middag och massa förberedelser. Det var över kaoset vi hade på köksbordet. Stöket och vardagen. Det jag vet att jag kommer att få i vårat liv ihop. Lite kaos och lite vardag, men romantik och kärlek mitt upp i allt det. Han sa att han skulle göra det när jag minst anade det. Och det kan man lugnt säga att han gjorde. Det gör mig lycklig att jag kan bli älskad, att jag kan känna att jag är älskad. Det är inget jag har trott skulle kunna hända mig. Det har aldrig varit någon mer än mamma som trott det. Inte så vad jag har känt. Kanske älskar jag honom för att han är som jag och mamma? Mycket empati och kärlek. Och en enorm förståelse för att allt inte alltid är så lätt.

Snart är det dags för mammas födelsedag. 10 dagar för att vara exakt. Jag är glad att jag har stödet här hemma nu. Jag har en familj som bryr sig och älskar mig. Jag har honom och jag har katten. Och resten av hans familj som även de ställer upp om man ber. Jag är lyckligt lottad. Även om sorgen och smärtan inte försvinner alla dagar så är den lättare när man inte är ensam...

onsdag 20 januari 2010

Snart så

Snart kommer jag ha någonting mycket roligt att berätta som hände mig igår. Tyvärr kan jag itne berätta än av div olika skäl. Men jösses vad jag ser fram emot att få ösa ur mig det. Hemligheter, speciellt glada sådana, är mycket jobbigt att vänta med =P

Nu över till någonting annat roligt som har hänt. Jag ska börja med någonting som heter airsoft. Man har ett gevär, pistol eller dyl där man skjuter plastkulor på varandra. Man ska försöka göra en insats som kanske militären eller polisen gör. Sverige håller i det största internationella spelet. Jag är extremt förvånad över hur populärt detta spel är i hela världen. Men tydligen är det många som håller på med det. Jag har köpt en mauser. Alla killarna är självklart jätteavis eftersom min är snyggast av alla. Men gött kul ska det bli =)

Imorgon ska jag ut och testa det för första gången. Lära mig lite om att sikta med scope och så. Ska bli hur kul som helst. Men jag måste lära mig att klara kylan lite bättre =S

söndag 13 december 2009

Duktig inför jul

Jag har varit lite småduktig inför lucia och jul. Bakat lussekatter. Dock kom det in ett problem i bilden. Vi var nyss och storhandlade och det är som ett jävla tetris där inne nu. Det får bara inte plats mer skit! Så stackars oss... Vi måste äta upp allt. Jag som är saffransgalen och allt grinar inte för det =)

Kärestan min är lite sur för att jag har fått honom att gilla saffran. han är lite småsur ibland för att jag fått honom att gilla sånt han inte gillar egentligen. Typ bondomelett, hemmagjorda köttbullar osv. Vissa saker är inte hans grej. Men så kom jag in i bilden och så ändrade allt på sig. Jag tycker det är lite roligt. Jag förstår att inte alla orkar stå och göra köttbullar jämt, konstant och ständigt. Det gör inte jag heller. Ingen är perfekt helt enkelt. Men jag gillar inte köpeköttbullar (mer än mamma scans när de är kalla). Alla köttbullar är så förjordat sega. Det är som en läderbit. Jag älskar en saftig härlig hemmagjord bit. Funderar på att göra pannbiff eller Köttfärslimpa i veckan. Får se vad som händer och sker. Är ju mycket mer utöver de vanliga sysslorna just nu. Iom att julen kryper närmare och närmare.

Men min duktighet till trots kan jag inte komma undan det jag fasar för varje vinter. Min ledvärk. Den är värre i år än förra året. Dock inte lika farlig som ett annat år. Men nu börjar det snart bli outhärdligt. Jag blir lättare trött, lättare grinig men jag kan inte sova. Så det kan vara lite av ett helvete. Nu är ju ett till smärteproblem. En visdomstand som har krupit upp mer och mer. Men det ser ut som det har blivit ärrvävnad på kinden och att kinden växer ihop med tandköttet på fel ställe. Jag har konstant tokont. Kan inte äta allt och när jag äter nåt är det som att stå och retas med en kobra. Den hugger tillbaka tillslut... Så nu har jag två uppdrag att ta itu med när jag hinner med. Doktorn och tandläkaren. Vad ska man säga?

Men men... Jag drömmer än om en härlig jul med härligt innehåll. Det ska bli riktigt trevligt =)

fredag 11 december 2009

Tiden går för fort... Ändå för långsamt...

Nu ligger jag i sängen och webbar på min sjukt sega laptop. Det är mycket tankar som flyter runt får jag erkänna. Men det är ju bara att vänta. Det är ju ändå en kommande jul som alla andra år. Jag tänker mycket på min mamma och min syster. Nästa höst hade hon blivit 10år. Vad gör ungar numera när de är tio. Jag vet ju att det inte är samma som när en annan var liten. Trots att det ändå är 16 års skillnad så går tiden och utveckligen mycket snabbare än när en annan var liten. När jag var tio, då hade jag ingen dator. Jag visste inte ens vad internet var. Jag satt hemma hos mormor och hennes man ibland och spelade lite olika spel som fanns i bios. Jag fick lära mig att hitta spelen den vägen. Det är ganska långt från bios-spel till world of warcraft som jag spelar idag... Men jag har iaf köpt en present till syrran och hennes tio-årsdag. Hon brukade få en stor nalle från ikea. Hon fick den av mig när hon föddes. Den var så stor så trots att hon var 13-månader när hon dog så hade hon inte hunnit växa ikapp den. Hon älskade den. Och musik. Det är så många tänk om när man förlorar någon som är så liten. Det är klart att det är många tänk om ang att jag förlorade min mamma med. Men det är ändå inte samma tänk om. Min syster var ändå den jag skulle följa och försvara mot all världens ondska. Dock kunde jag ju inte försvara henne den morgonen...

Många tycker det är pinsamt och besvärligt när man pratar om döden. För mig är det så förbaskat naturligt. Även om det är jobbigt vissa dagar och jag inte kan yttra ett ord om det. Men då är det för nära... Då är såret för öppet. Men jag har alltid haft en relation till döden. Min mamma var ofta ledsen över sin mormor. Hennes mormor dog samma år som jag föddes. Så vi pratade mycket om det. Vi stod ju varandra såpass nära att jag fick veta det mesta. Sedan -91 dog mammas morfar. Honom stod jag nära. Dock fick jag inte gå på hans begravning för min mormor ville inte att jag skulle se henne gråta. Jag minns att jag låg i hallen på dagis och var ledsen hela dagen. Ibland förstår barn mer än de vuxna tror... Jag har alltid pratat med honom, bubben. För många saker kunde jag inte prata med nån om när jag var mindre och han kunde ju inte säga nät. Men ändå finnas. Finns inte folk kvar så länge vi har dem i våra hjärtan?

Döden slog till igen sommaren -01 då två personer i alingsås blev påkörda av en tmmerlastbil. Jag har aldrig riktigt förstått vad som hände. Men Anna och Johan påverkade många den sommaren. Sedan kom den 11 oktober 2001 då min familj dog en tidig morgon i branden hemma. Orsaken är okänd men... Jag har mina tankar om det. Det krossade hela min värld på ett sätt många inte har förståelse för. Jag hade haft det jobbigt innan med mina föräldrar och den relationen. Inte för att jag var ett krångligt barn, tvärt om. De kunde bara inte hantera sina roller som föräldrar alla gånger. Och det klandrar jag dem inte för. Men är man 17år och har en mamma som är 34år och en syster på 13 månader förväntar man sig inte beskedet att man har förlorat dem båda för all framtid. Dessutom måste socialen informera när man är under 18år. Skitkass regel om ni frågar mig...

Sedan fick min mormors man cancer -03 och dog -04. Ett år längre än förväntat med den aggressiva och icke behandlingsbara han hade. Det tog hårt. Han var den mormor behövde. Hon blev sig aldrig lik efter att han dog. Mormor dog -08. Men mest av brustet hjärta tror jag.

Alla dessa släktingar ligger på en och samma plats. Jag går alltid och tänder ljus för alla sex. För alla har påverkat mig både positivt och negativt i mitt liv. Tom min mammas mormor som jag inte hade träffat. Men som jag blev jämförd med i mitt sätt att vara.

Det viktiga är nog att man pratar med sin familj och sin släkt om hur man vill ha det. Jag visste hur min mamma ville ha det. Och det är jag glad för. Hon fick ligga där resten av familjen låg. Det är inte farligt att tala om döden. Jag tror det är farligare att inte göra det. För när den dagen väl kommer, och det gör den för alla, då slipper man tänka "tänk om min kära inte ville ha det såhär".

Jag vet vad jag vill. Jag vill ligga på samma ställe som min mamma och syster. Helst i samma grav. Dock planerar jag inte att dö på en sjutusans massa år. Så jag kanske hinner ändra mig till att jag vill ligga på griftegården med min make? Jag vill bli kremerad. Att bli äten av maskar skrämmer mig. Jag vill inte att det ska vara ett tvång till "kalas" efter. Precis som min mamma inte ville det. Jag vill att folk kommer i sina bekvämaste kläder, hur slitna och håliga de än är. Inte sina finaste. För det är inte vad jag går ut på. Jag är en bekväm mysbyxmänniska. Med fårskinnstofflor... Jag vill ha en enkel begravning. Inte massa blommor. Ge mig dem när jag lever istället. Då kan jag njuta av dem. Eftersom de är en del av det levande och jag njuter av att leva (för det mesta iaf). Jag vill ha glad musik. Och jag vill ha en präst. Dock inte de mest sorgsna psalmer man kan hitta. Jag vill ha de som handlar om att man är värd nåt. Som min konfirmationssång. "Du vet väl om att du är värdefull? Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du". Folk får inte glömma att de är värdefulla. För annars lever de döda inte vidare...

Nej, jag tycker man ska lära sina barn om döden. Jag visste att den fanns och blev inte lika rädd för den som mina vänner. Som försvann när det var som jobbigast. Men antagligen visste inte de hur de skulle hantera en sörjande människa. Så de valde att inte hantera alls. Kanske de inte fått lära sig? Tror man om förälder måste ta tag i det. Hur obehagligt det än kan vara. Jag har förlorat alla de som stod mig nära. De som faktiskt har betytt nåt för mig och min utveckling. Jag har släktingar i livet. Inte några som jag har en regelbunden kontakt med. Inte ens alla jag har kontakt med alls. Men döden är en del av mitt liv varje dag. Jag tom dra ett "min mamma är död"-skämt med kärestan. Han förstår och skrattar. Han vet med när han ska hålla om mig när saknaden är för stor. Han vet att jag går sönder för en stund på insidan. Men så länge närheten finns är allt ändå ok i slutändan.

Nej, julen tar definitivt mycket på en när man tänker på de som inte finns kvar. Men, jag jobbar på och ser fram emot julen för första gången sedan jag var ca 6år. Framsteg kallas det =) Jag tror att jag kan påverka mitt nu. Jag vet att saker och ting blir vad man gör de till. Och det är vad jag satsar på nu. Sen har jag stor hjälp av kärestan med min inre problem. De man inte får tala om. De jag är ärlig om. Men så mycket är en del av livet. Och livet är en del av mig. Man får omfamna och acceptera det bäst man kan. Det gör iaf jag. Sen har jag upp och ner som alla andra här i världen. Som att jag inte kan sova... Som att mina leder håller på att ta kål på mig för tillfället (tror han snart tvingar iväg mig till doktorn). Men, det är små problem i det stora hela. För jag ska göra mitt liv till det bästa liv jag kan tänka mig. Även med mina erfarenheter. Kanske tom tack vare?

fredag 13 november 2009

Dagens sanning

Oavsett vad du ger en kvinna, så ger hon dig något bättre. Ger du henne sädesceller, så ger hon dig ett barn. Ger du henne ett recept, så ger hon dig en måltid. Ger du henne ett hus, så ger hon dig ett hem. Ger du henne ett leende, så ger hon dig sitt hjärta. Hon multiplicerar och förstorar oavsett vad du ger. Så…om du ger henne någon skit, så förvänta dig ett ton tillbaka…

Jag fick en nick och ett sant här hemma av min. Den var faktiskt ganska rolig =)

torsdag 12 november 2009

Postitivt möte

Jag måste fatiskt erkänna att jag har varit enorm orolig nu när försäkringskassa utförsäkrar så många personer. Så jag tog mig dit på ett möte igår med mycket tunga tramp på min cykel. När jag väl kom dit fick jag träffa min handläggare. Eller aktivitetssamordnare som det så fint heter =) Jag blev glatt förvånad när jag var där. Hon ville inte utförsäkra mig MEN hon ville lägga upp en plan för mig. Och jag måste säga det att det var JAG som stod i fokus, inte vad politiker eller andra har bestämt. Jag fick upplagt alla alternativ jag har.
1. Jag kan skaffa en praktikplats. Det vill sig att jag hittar nån som är villig att ha mig där och lära mig. Timmar får man bestämma själv. Men hon tyckte som jag att gå ut för hårt är ingen god idé. Hon är nöjd om jag bara är där en eller två timmar i veckan. Till att börja med.
2. Jag kan plugga en kurs antingen på folkhögskolan eller på distans. Det gör jag som jag vill. De kan hjälpa till med kurslitteratur. Vet dock inte med hur mycket men det är iaf nåt. Jag har ju ändå en del kurser från gymnasiet att ta upp. Så varför inte?
3. Jag kan börja träna eller dyl och få hjälp med det. Dock är inte rörelser utanför hemmet och mitt wii min grej. Så jag kör på det här hemma istället. Får man träningsvärk så man börjar halta är det nog ett effektivt medel iaf.

Jag funderar såhär... Jag kan nog ta mig en kurs iaf tex svenska eller engelska. Nåt basic som jag kan ganska bra och inte behöver känna mig dränkt i. Sedan kan jag kanske ta den kursen på 12 vekor på folkhögskolan som hon pratade om. Jag vill dock få lite mer info om det och se vad det innebär att man ska göra där. Så länge det är nåt vettigt och inte slöseri med tid. Det gör jag så bra på egen hand...

Det som känns skönt är att detta kommer handla om att jag ska bygga upp mitt självförtroende, få upp energin lite och faktiskt göra någon nytta. Det känns helt underbart. Det kommer sannerligen inte vara lätt alla gånger. Men har inte alla människor det så ibland?

Helgen kommer att bli intressant dock. Kommer en spelkompis ner som vi kallar Ezzie. Ska blir hur kul som helst. På lördag ska vi ut till svärmor så han får träffa henne med och hon honom. Vi spelar ju alla ihop. Så Här hemma kommer det bli jag, kärestan, Ezzie och farbror i helgen. Jag ska försöka vara en god värdinna och mata alla så gott jag kan. Vi ska på lördag även dricka sprit, och sjunga lite på lips. Tror det kommer bli en fantastisk kväll och en fantastisk bakfylla på söndag =) Men vi har ju våra datorer att samlas vid =) Tror det kommer bli toppn och att "programmet" kommer att funka perfa för oss alla