Det har varit en kaotisk tid. Det hela började eg när min faster hörde av sig på en onsdag och undrade om vi ville komma till farfar den helgen och fira att han fyller 70år. Jag hann inte mer än säga färdigt det innan han sa att det är klart vi ska dit. Så då bestämdes det. Nervöst för mig eftersom jag faktiskt inte har så bra kontakt med pappas sida. Jag har nog inte träffat min farfar på över 10år! Så det var enormt och sedan presentera den person jag älskar mest och har framtidsplaner med. På tordagen får han ett samtal. Det är en person som undrar om han kan passa. Han sa att idag kan jag, men imorgon kan jag inte (då skulle vi ut och tokjaga present, han var tvungen att klippa sig mm). Då blev det liv i luckan i luren. Kontakten skulle minsann brytas, och allt blev väldigt dramatiskt. Facebook vänskap avslutades med oss båda och brev som innehöll påståenden om att han har blivit en sämre människa sedan han träffade mig. Jag verkar vara det jag misstänkt hela tiden, inte så önskvärd i familjen av denna person. Ja, detta handlar alltså inte om ett avundsjukt ex... Detta är heller inte första gången det händer heller, men denna gången blev det lite för mycket påhopp på oss som personer. Jag flög i taket över att han förolämpades och han flög i taket av att jag förolämpades. Vi är båda rätt känsliga åt den andra. Kan det vara en del av att vi aldrig bråkar? Vi vill skydda varandra från allt det dumma? I kombination med att vi tycker så lika och tar saker innan det blir en grej av det?
Vi åkte iaf till farfar och firade honom. Min faster är gravid så det var jättekul att se henne. Jag gillade hennes kille med. Han verkade vara en kille med fötterna på jorden med lite humor i sig =) Farfar hade fått vitare hår och kanske nån rynka till. Annars var det samma goa farfar! Min farbror kände inte ens igen mig först. Var roligt när han utbrast mitt namn, ett stort leende och en varm kram. Jag fick ju säga det att jo, jag har vuxit upp jag med =) Och två av mina kusiner kom. En är jag kompis med på facebook. Hans syster har jag inte sett sedan det gick att bära på henne. Och mina syskon fick jag se med. De verkar ändå ha blivit lugna fina barn som älskar djur (vilket säkert irriterar pappa lite. Han är inte så djurkär. Mest rädd) Och pappas fru hade inte heller åldrats nåt. Jösses vad läskigt det är... Och pappa hade blivit så tunn! Men jag fick senare veta att han orienterar mycket och ska bla köra vasaloppet. Go pappsen! Detta betyder att jag måste upp den morgonen ;) Och farfars fru försökte som vanligt tvångsmata alla till bristningsgränsen. Hon blev dock impad över att han hjälpte till att plocka undan och så. Hon får ju aldrig nån sån hjälp annars. Det var faktiskt väldigt trevligt att vara där. Och hans farbror tog hand om katten den dagen (vi ville inte lämna henne ensam när hon var sjuk) och var inte så stöddig föränns vi kom dit. Söta lilla katt =)
Men ang första stycket... Nu har denna person börjat höra av sig igen till honom. Vilket på ett sätt säkert känns skönt (han har lidit) men på ett annat sätt gjorde honom förbannad. Personen erkände att h*n inte kunde förstå att han inte kan komma över det bara sådär när h*n sagt förlåt. H*n har gått till personangrepp och sen förväntar sig att allt ska vara bra. Det blev lite mycket det samtalet... Jag tror vi båda reagerade starkt denna gången på vad h*n sa. Vi vet båda hur han var innan han träffade mig. Vi berättade detta för en nära vän till oss och våran vän bara skrattade åt det påståendet. Så ofta som jag har fått höra av folk vilken bättre och lugnare person han har varit sedan han träffade mig så börjar jag personligen undra. Jag har tom varit tvungen att ta upp det med min psykolog för att få lite förståelse. Men jag fick iaf veta att det är ett tecken på bristande empati och oförmåga att sätta sig in i andras situation där allt bara kretsar runt en själv. För andra dagen han inte kunde passa så kunde ju en annan person göra det. Och man måste ju förstå att folk har rätt att leva sitt eget liv? Eller?
Jag är nog mest upprörd då det är en typ av relation som jag har gått miste om. Vi har ofta ändrat våra planer då h*n har behövt hjälp. Nu kunde vi för ovanlighetens skull inte göra det, och då ska han bli straffad genom att en sån viktig relation ska tas bort. Mig har h*n ingen hållhake på. Men det har h*n på honom. Jag tycker inte det är rätt beteende att ha. Tyvärr så blir det till att utesluta denna person ur viktiga saker ur våra liv. Vårt framtida bröllop, ev barn tillåter jag inte nära en sån ostabil människa (jag måste ju skydda dem i utvecklingen) och alla andra stora tillfällen som kan tänkas hända. Jag tycker det är hemskt. Sista jag hade velat. Men jag har principer och till skillnad från alla andra som tar skit på skit på skit så står jag upp för mig själv och stöttar honom i vilka beslut han än tar. Men mig behandlar man inte så och ska tro att man har en självklar plats sedan. Har man så svårt att kontrollera sig att man ställer till det för sig är det inte upp till andra att bara stå ut med det, då får man ju söka hjälp för den biten.
Vi pratar inte om det med andra så... Det är redan så mycket prat om denna personen på stan. Det räcker nu. Jag vill inte involvera mig själv i det eller försöka nå ett mål som inte går att nå. Jag har så mycket annat jag kan lägga min lilla energi som jag har på. Jag är ledsen över att min älskling ska må såhär. Magsåret tycks inte bli bättre av detta direkt och han mår ofta fysiskt dåligt. Varför ska det bli så stort bara för att man inte har möjlighet att hjälpa till en enda gång? Fortfarande svårt att förstå asså...
