torsdag 6 maj 2010

Bemötande

Idag var det en jobbig dag hos psykologen. Vi pratade lite om framtiden iom att försäkringskassan ringde igår. Jag har ju utnyttjat alla mina 18 månader enligt de nya reglerna men tydligen så ska jag få ersättning men min arbetsförmåga ska testas osv. Hur som helst bröt jag ihop hos psykologen en sväng...

Jag vill så mycket. Men jag kan inte hitta balansen i hur mycket jag orkar innan jag mår dåligt. Ofta över jag på tills jag sitter ner och gråter och inte orkar röra mig en centimeter. Så är det. Jag hatar det mer än nåt.

När jag träffar folk för första gången så brukar man börja med att fråga vad den andre heter (inbillar mig att det händer de flesta). Andra frågan brukar vara den jag fasar för mest. "Vad sysslar du med?" eller "vad jobbar du med?". Jag brukar svara att jag har aktivitetsersättning. Ingen vet vd det är. Så då får jag förklara att politikerna har gett förtidspensionär ett nytt och finare ord. Då ser man hur folk ryggar tillbaka, synar en som person och tänker hon är en "såndär". Hela attityden ändras. Tonläge, kroppshållning,intresse... I den andra personens ögon är du helt plötsligt inte värd så mycket. Som "idiotisk misslyckad snyltare" så får man dra sig undan och sätta sig i ett hörn och hoppas att man inte syns. Har jag tur så är det någon som undrar varför jag har det som jag har det. Det lättaste är att berätta att jag förlorade min familj i en olycka. Problemet är att det är inte hela sanningen. Från att jag var 3år, tills jag var ca 12år fick jag höra från en person som ska skydda mig att jag var värdelös, ingen vill ha nån som är så äcklig som jag osv... Jag fick vissa ggr inte ens äta vid ett vanligt matbord! Jag fick sitta i badkaret.... Fick jag sitta vid matbordet fick jag inte gå på toa. Hur svårt det är var att äta pirri pirri och tabasco som var i maten. Hur det än brände skulle det ner i min mage innan jag fick gå på toa. Kissar du ner dig får du sitta i det. Så var mitt liv dagligen i så många år. Vad gjorde dina föräldrar när du var i den åldern? Min mamma kunde inte skydda mig. Hon tog inte mig ur den situationen. Vad skulle du göra om det var du?

Jag blev psykiskt och fysiskt misshandlad. Det jag tog upp nu var bara ett "lätt exempel". Det som inte är så viktigt. Det finns större saker. Värre händelser. Men inget jag är beredd på att dela med mig av till hela världen. Kanske jag en vacker dag kan sluta skämmas för vad andra har gjort MOT mig som barn. Den tiden i mitt liv då andra borde ha funnits där för mig. Men kanske det är så, det JAG ser är det enda som existerar?

Jag känner mer än en person som har en fruktansvärt dålig känsla över hur man sätter sig in i en annan persons situation. "Psykiska problem är nåt nytt" Det är ju inte det... Det är bara nytt att vi får vara ute i samhället! Jag vet att jag är en person med mycket empati. Ibland för mycket. Det utnyttjar folk gärna.

Ibland önskar jag att jag kunde berätta hela min historia för vem som helst. Men just nu känner jag att jag inte kan det... Jag orkar itne kämpa utanför mitt eget huvud. Den kampen är viktigast just nu. Jag lever på lånad tid, jag skulle eg varit död redan som barn. som femåring får jag stå och kämpa för mitt liv. För att mina handleder inte ska skäras av så att jag dör... Vad gjorde du när du var fem år? Vad gör dina barn?